Jaha, så kom den dagen man måste flytta ifrån mamma och syskon. Människorna som hade varit och hälsat på flera gånger under min uppväxt kom och hämtade mig från min trygga tillvaro i Norsborg där jag var född och hade alla mina släktingar. Jag var 9 veckor gammal och ca 15 kg tung.
Jag fick åka i baksätet med Camilla (mellanmatte) och Helen (minimatte) men jag var jätteolycklig i alla fall. Resan gick fort den tog bara 45 minuter och sedan var man på ett nytt ställe.
Det var väldigt spännande i det nya hemmet, många nya främmande lukter. Min nya familj hade förberett min ankomst och byggt mig en alldeles egen sovplats samt gjort huset någorlunda valpsäkert.
Den första promenaden var läskig, först så satte de på mig ett band runt halsen (det hade jag aldrig haft förut) som kliade något förfärligt och till det så kopplade de ett annat långt band som dom gick och höll i, fast det satt inte så länge det togs av när vi inte var ibland alla husen längre, då fick jag gå lös.
På kvällen när det var dags att sova så fick jag ligga på min sovplats alldeles ensam så det var tur att jag hade en bit pläd med mig som luktade mamma när jag flyttade hit. När klockan var sisådär 3 på natten så tyckte jag att det var dags att få lite sällskap samt få gå ut och lätta på trycket lite. Så jag drog igång med att pipa och yla och vips så kom en människa ned till mig, dom sover nämligen på övervåningen så jag är helt ensam (nästan förutom fåglarna som bor i köket). En liten promenad och sedan gick det bra att sova igen. Det här gjorde jag bara de tre första nätterna, sen så blev det för jobbigt, en annan är ju lite morgontrött, så nu är det för det mesta människorna som väcker mig på morgonen.
Jag har också nosat in omgivningen ganska ordentligt så numera vet jag när vi är på väg hem från våra promenader, då blir jag så glad att jag galopperar hela vägen hem, fast det är svårt att hitta rätt grindhål för det är så många på rad men jag skall nog få kläm på det också.
Hej då! Loke